att vara sillstrypare skulle kunna bli mitt nästa arbetsuppgift, ganska vackert en då med små hala fiskar i sin hand, krama dom långsamt och mjukt kring deras obefintliga nacke, för att sedan lyssna till deras sista andetag. efteråt skulle jag lägga dom i en stor hör och titta på deras vackra fjäll som lyser med sin död mot solens sista strålar av dagen.

men så var det ju det där med armar, altså diom e ju så stela. och förästen kan man ju inte springa omkring och strypa sillar hela dagarna hur skulle det se ut i värnamo, typ... jasså... här har bertil varit nu i igen, luktar gör det oxå. jaaa jag säger då det han e inte klok han bertil.

få fortsätta fundera på vad meningen med mitt liv kan tänkas vara.